Använder Blogger.
RSS

Nu är det jul igen

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja.
Det har hänt så mycket de senaste månaderna att jag inte orkat blogga.

Nu är jag i min hemstad över jul och det har inte gått så bra. Igår sov jag nästan hela dagen, trots att det var jul.
Samma sak som de tidigare jularna. Jag får skit av mamma för att jag inte gör något. Jag orkar fan inte, jag känner mig helt paralyserad.
Och nyss kom hon in och var sjukt förbannad över att jag spelade Iron Maiden för min 10-åriga syster något som min tioåriga brorson kan lyssna på och ändå vara helt normal och mycket väluppfostrad. Inte bara det, hon anklagade oss (mig och lillasyster) för att typ, konspirera mot henne! Det är helt befängt!
Sedan var det som vanligt att jag aldrig hjälper till, samma som varje jul.

Hon sa att det enda jag har gjort är att äta och sova. Ja, hon klagar fortfarande på att jag äter för mycket. Konstigt att jag har ätstörningar!

Jag orkar inte, skall beställa biljett hem tidigare än jag tänkt.
Jag hatar den här staden, jag hatar allt med julen! Jag vill bara ligga i min älskades famn. <3

Julen kan dra åt helvete

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Busy Land

Jag har många gånger försökt sätta mig och blogga, men det är så mycket som händer i mitt liv att jag vet inte vart jag skall börja!
Jag är en extremt komplicerad människa, jag är i alla fall komplicerad för mig själv.
Jag tänkte börja med en sak, det är jag och en vän som heter Bulimia Nervosa. Jag kämpar med vikten, är nu på min högsta vikt någonsin och trots att jag vet att det går inte att missbruka mat, det funkar liksom inte på så många nivåer, men så finns det den där sidan som vill offra allt bara för att bli smal igen. Och det är en konstant kamp.

En missbrukare av droger eller alkohol utsätts inte för att man måste ta lite av sin drog i lagom doser varje dag. Varje gång jag blir hungrig får jag ångest, ibland kan jag inte äta alls, oftast (just nu) blir det tvärtom, jag kan inte kontrollera mig och äter för mycket.

Denna eviga kamp är mycket påfrestande. Och ingen som inte är där kan faktiskt förstå hur det känns. Jag förstod inte själv innan jag blev sjuk.

Puh..
Ibland är det skönt att bara lufta lite tankar...

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Chase Money


Jag var 15 när jag flyttade hemifrån. Hade ett jobb på helgerna men som max hade jag kanske 1500 kr att röra mig för hela månaden. Jag fick ihop det, trots att jag rökte,
Fram tills jag var 19 skötte jag mina räkningar rigoröst, jag jobbade hårt för att kunna festa hårt. Men det gick ändå eftersom jag jobbade mycket övertid och alltid ställde upp.

Sedan kom chocken, jag blev sjukskriven, fick leva på sjukersättning och blev dessutom i samma veva sambo men en kille som inte hade någon inkomst och missbruksproblem.
Jag fick det ändå att på något sätt gå ihop trots att vi nu var två personer som levde på mindre pengar sammanlagt än det jag fick ut ensam när jag jobbade.
Jag började halka efter eftersom min dåvarande sambo köpte opiater för en stor del av våran gemensamma inkomst.
Till en början gick till och med det ihop eftersom jag börjat jobba igen och som den arbetsmyra jag är jobbade mycket övertid.

Det värsta som totalt gjorde att hela min ekonomi kollapsade var att jag blev sjukare och blev inlagd med LPT tre gånger, de släppte inte på mitt LPT utan hade det tiden ut. I 1½ år åkte jag in och ut på slutenavdelningar och tappade mer och mer både ork och kontroll. Det slutade med att jag beställde hem gratisprover av allt och sedan glömde säga upp abbonemanget. Min sambo mådde själv oerhört dåligt och var inte kapabel till att ta hand om räkningarna.
Eftersom det var jag som bott i lägenheten innan stod redan allt på mig, hyra, TV/Bredband/Tele, el. Allt!
Och för att göra det än mer komplicerat hade jag börjat gå på extremt höga doser benzo vilket gjorde att jag inte brydde mig längre heller.

Jag halkade efter mer och mer, det började med en sak som tillslut eskalerade till Kronofogden, inkasso och allt annat.
Nu kan jag inte beställa hem något med faktura, jag kan inte exempelvis köpa en telefon via abonnemang, jag får inte ens HA ett abonnemang.

Det jag undrar är vart fan stödet finns för oss psykiskt sjuka som på grund av vår sjukdom faktiskt hamnat i en ekonomisk avgrund.

Nu måste jag åter igen vända mig till Soc för att få en typ god man men ärligt, hur kan man få hjälp att betala av allt det här, varför får inte vi ekonomisk kompensation precis som man hade fått om man fick reda på att man hade diabetes?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Oj, har inte skrivit på länge och det har den enkla förklaringen att jag mått SKIT!
Det blev en tripp till IVA och psyk, ('nuff said) för några veckor sedan. Efter det har jag sakta men säkert försökt ta mig upp i sadeln igen. Med hjälp av min underbara familj känner jag mig nu nästan bättre än innan intox.
Kanske var det just vad jag behövde rent mentalt för att tillslut inse vad jag har hållt på med i alla dessa år.
Jag har mer ärr på mina lår än någon människa kan räkna till, mina armar är inte vackra de heller. Jag har tagit jag vet inte hur många överdoser och jag har lekt med mitt liv.

Åren på psyk är över, jag gick med på att lägga in mig på IVA bara för att de hotade med LPT om jag inte gjorde det frivilligt, så en natt där och utskrivning på morgonen!
Men vad jag har gjort mot mina anhöriga gör mer ont än jag orkar tänka på. Just nu måste jag fortsätta kämpa för mig själv, ingen annan.
Jag kan aldrig hoppas på att bli en mor, hustru, syster och dotter om jag inte kan ta hand om mig själv!

Så, under tiden har jag hunnit fylla 25, blivit förkyld och lite crappy, omvärdera hela min existens och börjat kolla på lägenhet, större och längre bort från stan.
Så om någon har en 2+rok runt Stockholm och vill flytta till en mycket mindre men väldigt billig lägenhet precis utanför tullarna.
Skriv!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

The Silence Thereafter

Idag är en sån där dag då vädret totalt påverkar mig. Jag känner mig tom, gör det jag skall på rutin, långsamt med tankar i huvudet som inte kan stillas!
Saker kommer tillbaka, nya problem hopar sig. Jag är bokstavligt talat den där personen som inte öppnar räkningarna. Jag orkar inte tänka på det, pengar är fan roten till allt ont. Det känns i alla fall så när man inte har några.

Sätter på massa Black Metal och kurar ihop mig mellan varven av tvätt och städning. Älskling är hos sin mamma och jag känner nästan att det är skönt. Jag vill vara ensam nu. Vill inte synas, vill inte prata. Jag vill bara vara själv helt enkelt!
Ibland har jag sådana dagar då allt och alla känns som en stor börda.
Någon som känner igen sig?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

The Next Episode

Det börjar kännas lättare och lättare för varje dag som går. Jag och A kan kommunicera så mycket bättre nu av någon anledning och jag kan äntligen prata med honom vad som händer i mitt känsloliv nu när han inte är så stressad över jobb och sånt!

Jag har spenderat två dagar med en underbar väninna. Hon hälsade på med sin man här i Stockholm och medan männen pratade gick vi i gamla stan och bara pratade och på fredagen lagade vi paj och hade ansiktsmasker på och sådär. Bara chillade helt enkelt.

På fredag skall jag till min psykolog för andra gången, vilket också skall bli skönt. Jag skall även anmäla mig till en online KBT-kurs. Jag gör bara allt för att kunna må bättre. Och min kamp lönar sig. Jag har inte skadat mig i år, jag har inte haft så mycket självmordstankar det senaste och framtiden (om än oviss) ser ljus ut.
Jag har läst ut två böcker sedan den 2:a och imorgon blir det direkt till biblioteket!

Nu måste jag börja forska om aktivitetsersättning och om jag skall ansöka om det nu innan jag blir utförsäkrad i mars.

Idag skall vi antagligen äta middag hos svärmor, får hoppas att A's bror är hemma också. Han har halvt blivit en bror för mig med och det var längesedan vi sågs nu.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Black Hole Sun

Tillbaka i Stockholm. Precis träffat min nya psykolog och PAS (PatientAnsvarig Sjuksköterska). Det kändes bra. Men jobbigt, att dra upp allt igen.

Känner mig ganska tom nu, halv på något sätt. Att spilla ut upplevelse på upplevelse och sedan går man ut helt tom!

Och det hjälper inte att Mia gör sig påmind med en obotlig hunger som inte går att stoppa. Hela tiden går jag till kylskåpet och tittar. Det enklaste för mig är att inte ha mer mat hemma än just det man skall äta, problemet är ju att jag bor inte ensam. Jag måste tänka på min älskling, han kan ju inte gå utan mat för att jag har ett problem. Jag måste lära mig att handskas med det. Funderar på att ta steget och ta kontakt med en ätstörningsenhet som kan hjälpa mig med struktur, om jag vågar!

Men på andra fronter går det bra. Det känns som att jag och min älskade har kommit till ett nytt stadium i vårt förhållande. Det är mer kärlek och ömsesidig förståelse och accepterande! Det är något fantastiskt och det håller mig uppe! Arbetet går bra för honom och det glädjer ju även mig såklart!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Om mig

Mitt foto
Stockholm, Sweden
Jag är en 25-årig tjej som lever med Emotionellt Instabil Personlighetsstörning och har mycket i ryggsäcken. Börjar äntligen lära mig att hantera mina problem och tar numera tag i mina problem istället för att ta ut mina problem på mig själv i form av olika självskadebeteenden! Jag bloggar för att jag hoppas andra kan läsa och ta hjälp av min historia