Använder Blogger.
RSS

Efter att ha flyttat ut till landet, delvis, och att ha varit här ett par dagar...
Jag hatar det, jag hatar det lika mycket nu som när jag flyttade från landet för 10 år sedan. Och det kommer aldrig att funka att bo bredvid älsklingens pappa för vi kommer aldrig få vara ifred.
Jag vill kunna känna att jag bor här, inte är någon gäst bara.

Har haft extrema matproblem, svält, hets. Som vanligt, nu funderar jag på allvar att ta kontakt med Capio. Jag orkar inte bli styrd av mat. Jag vill inte!
Jag blir styrd av så mycket saker känns det som.

Men ciggen bränner bara i halsen, kaffet smakar bittert och jag är trött, hela tiden, men kan aldrig sova!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Witheraway

Älsklingen vet inte och det är såklart inte hans fel men han fällde en kommentar om att jag gått upp i vikt, det blev liksom droppen. Så igår åt jag en ringmunk och idag har jag ätit ett äpple. Thats it!
Mia håller ett hårt grepp om mig, det är som att hon sovit och nu totalt sugit klorna i mig igen. Och jag står liksom utanpå och ser på vad jag gör, utan att kunna göra något åt det! Jag försöker, öppnar kylskåpet, tittar länge och lurar mig själv att jag tar något snart. När snart är vet jag inte, men antagligen en annan dag om Mia får bestämma.

Men idag skall jag på möhippa, nykter sådan eftersom bröllopet står imorgon och jag kör dessutom. Där blir det kanske mat, jag är rädd. Jag hatar när ätstörningen bara slår klorna i en och det finns inget att sätta emot. Men samtidigt, vad underbart det skulle vara att komma i mina gamla kläder i str. 34.
Jag är så kluven, A frågade igår om jag inte kunde tänka mig att be om hjälp med det här på måndag när jag skall till psyk, mitt svar liknar säkert alla berondepersoners; ett jakande kanske fastän.
Jag vet inte om jag vågar söka hjälp, jag vet inte vad de kommer göra mot mig!


  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Seven Faces

Mitt mående, bara över dagen kan växla så otroligt mycket.
Igår mådde jag typ inte alls på morgonen, vaknade till en vanlig tråkig dag, inget nytt mest likgiltig.
Sedan mådde jag bra, var nöjd och ringde och bad om ursäkt över ett tidigare Borderline-utbrott jag haft.
Sedan kommer hatet, inte mot någon specifik person eller händelse, jag hatade allt och alla.
Och tillslut ångesten och sorgen. Självhat, ville bara gömma mig under täcket och aldrig komma ut.

Att alla dessa känslor kan rymmas under loppet av en dag är fantastisk. Jag har hört om folk som säger att deras antidepp har gjort de helt likgiltiga, jag önskar att min Efexor kunde ha den effekten på mig ibland, för det känns bra mycket lättare än att kämpa med den ena känslan efter den andra.
Snacka om att jag är emotionellt instabil!
Men jag har tid på psyk här i Stockholm för första gången nu på måndag. Måste skriva upp hur allt egentligen är tror jag.
För det är lätt att bara befinna sig i den nuvarande känslan.


Men såhär mycket kan jag säga, hade jag fått Sativex som medicin, som två överläkare faktiskt sagt skulle gynna mig, så hade jag nog kunnat leva ett normalt liv och ta bort resten av medicinerna. Men socialstyrelsen skulle aldrig gå med på det. Därför struntade vi att ens söka.

Hittade en bröllopspresent till min syster (och hennes blivande man såklart) så den stressen är borta, nu måste jag bara hitta ett par skor för mina två kronor jag har kvar på kontot. Spännande!
Måste ringa mormor eller mamma och låna tills på måndag när pengarna kommer.

Angående det, varför är det bara försäkringskassan som betalar ut på måndagen om 26 infaller på söndag, alla andra betalar ut innan helgen? Är det ännu ett sätt att djävlas med oss sjuka?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Would?

Ringde mobila akut teamet igår. Jag ville bara att de skulle komma hit, prata med mig, förklara att allt skulle bli bra. Men jag vågade inte säga det i telefon. Så jag bad bara om en utskrift Zopiklon, och det fick jag ändå ta med min gamla läkare. Hon är min läkare ända tills dess att jag kliver in hos den nya på måndag.


Varför har jag så svårt att be om hjälp?
Fick ett nervsammanbrott (igen) i måndags och satt som en död, kunde bara tänka att min syster skall gifta sig snart, kan inte kanta hennes bröllop med blod.
Det skall vara den lyckligaste dagen i hennes liv.
Har inga självskadetankar, bara allvarliga!!!! självmordstankar när jag får de. I mitt huvud är självmord svaret på allt.

Så tillbaka till bröllopet jag nämnde, idag måste jag hitta en bröllopspresent! Det behöver inte vara dyrt men personligt! Hade nästan vart enklare att trolla fram pengar än att hitta något just personligt men Stockholm är en stor stad med många affärer, någonstans måste det finnas den perfekta presenten!
Tips snabbt?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Living Dead Girl

Ångest! Och klockan är inte ens halv sju. Känns ju underbart.
Jag borde vara överlycklig idag eftersom jag skall hämta min älskling från studion och inte köra tillbaka honom förrän imorgon!
Men det kan ha att göra med alla drömmar.
Jag drömde bland annat att jag skulle köra runt ett hockeylag till matcher, köpte nya bussar men ingen buss var bra nog åt en viss person.
Denna personen är en gammal klasskamrat, som aldrig någonsin var ett uns trevlig mot mig. Han var bara dryg jämt och ständigt.

Jag har aldrig varit mobbad, eller jo men inte direkt i någon egentlig mening, mer utanför bara. Ibland undrar jag om det kan vara värre, att inte ens vara värd någon tid alls.
Jag jämför egentligen inte, det ena är inte lika med det andra antar jag. Jag vet inte hur det är att bli riktigt mobbad och jag är glad för det. Jag brukade vara den som sa åt folk att inte döma när en ny kille kom till skolan som var en riktig "nörd" för att han sagt si eller så. Jag brukade säga att de visste inte varför han reagerade så, kanske har han BLIVIT väldigt mobbad?

Men jag blev inte det förutom i några korta perioder, jag blev däremot utfryst. Jag hade mina vänner, jag var aldrig helt ensam, men jag ville bara bli accepterad för den jag var. Vilket jag aldrig blev.
Kanske är det därför mitt självförtroende är som det är?
Det är lätt att fejka, och ofta fejkar jag även för mig själv. Men långt där inne bakom ett stålverk av skal är bara en liten flicka som vill bli accepterad för den hon är.
Jag försöker att hålla den lilla flickan från omvärlden, hon orkar inte bli sårad mer. Hon vill bli sedd och älskad. Hon vill att någon håller om henne och säger att hon aldrig mer behöver känna smärta.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Timesteps

Är det inte bara att älska livet när hela djävla kroppen bestämmer sig för att ge upp...samtidigt?
Har haft sjukt ont i huvudet inatt, vet visserligen vad det beror på, rökning! Jag röker för mycket helt enkelt! Men eftersom jag är för fattig för huvudvärkstabletter får lite Resorb funka, hoppas jag. Då får kroppen åtminstone vätska!
Sedan underbara surprise nummer två, handleden börjar fucka igen. Mina handleder har alltid gjort det i perioder, ingen har kunnat hitta något fel och nu har det inte hänt på några år tror jag, förrän idag. Hade inget stödvävs-grejs så en liten bit gasbinda får duga för att stötta upp handleden.
Måste be min älskling om pengar!

Hade sjukt svårt att sova igår, var helt slut och trött på mina sömntabletter (1 Lergigan forte och 2 Propavan om någon är intresserad) men ändå låg jag och vred mig. Har inte orkar hämta ut mina Zopiklon heller eftersom jag tar de väldigt sällan, kanske två gånger i månaden på sin höjd. Och så drack jag kopiösa mängder kaffe igår också, hjälpte kanske inte heller.

Egentligen skulle jag kört ut sångaren till studion idag och då även fått pussa på min älskling men det löste sig att han kunde åka med en annan snubbe som ändå skulle dit och vi har inte råd med bensin bara för att jag skall kunna ha 10 minuter med baby, för det är typ vad han hinner med nu. Men snart är skivan klar och då har jag all tid i världen att mysa med honom.
Så idag skall jag ta tag i lägenheten lite. Skall planera hur jag kan göra om med enkla medel med hjälp av svärmor.

Här har jag något som jag äntligen fått in i skallen av mamma. Var dig själv! Om du är det kommer folk tycka om dig och gör de inte det är det deras problem.
Svärmor tyckte inte om mig i början, alls! Jag tror det berodde väldigt mycket på mina ärr, även om älskling har några få själv har han inte skurit sig en hundradel av vad jag har gjort, mina armar ser fördjävliga ut och det är inte ens där jag skadat mig. Jag har alltid skämts så innan har det vart låren som råkat illa ut, så jag alltid kunde dölja det.
I alla fall, hon sa klart och tydligt att hon inte tyckte om mig, jag blev ledsen såklart, hon kände mig inte ens, men jag har bara varit mig själv och dessutom visat att jag vill samma sak som henne, det bästa för hennes son!
Nu har hon bjudit över mig trots att A inte är hemma och han är jätteglad såklart! Ingen vill ju att de man älskar skall hata varandra!

Jaja, tror jag skall försöka sova någon timma till, kanske huvudvärken ger sig.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

In The Mood

Hoho. Idag mår jag bra, lite för bra kanske. Städat maniskt, tror jag har fått en liten hypomansläng. Jag kan inte sitta still men eftersom jag vart så mycket inlagd och haft mina matproblem så länge är fysiken helt åt helvete. Nu vill jag gå ut på krogen, ensam, men det är en riktigt dålig idé när man är i det här tillståndet så jag funderar att för min egen skull att ta sömntabletter, kanske till och med Theralen så jag inte gör något dumt. Vågar knappt gå ut för jag VET att jag inte kan hålla mig till att bara köpa något litet.

Att gå på krogen är ju dödsdömt, pratar redan med allt och alla och sedan alkohol på det. Nej, det kan gå riktigt snett.
Så jag är lite i valet och kvalet nu.

Men jag har varit ute idag och ätit lunch, städat och typ. Druckit för mycket kaffe, kan vara det som triggat igång den lilla "manin". Jag har även fått diagnos på Bioplär UNS någon gång men jag vet inte om det stämmer.

Fan vad jag rabblar.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Friendship

Har suttit och läst igenom era bloggar nu. Det ger mig stöd också att se hur andra klarar sin sjukdom.

Fick ett meddelande av trummisen i mitt ex band (som dog med honom).
Här kanske ni behöver lite bakgrund. Jag var tillsammans med skaparen av ett större hårdrocksband i fyra år, jag är tacksam att jag fick de åren med honom men förra året dog han plötsligt av en överdos och förgiftning. Eller det är vad de sa i alla fall, vi fick ingen mer info.
De som var med var jag och trummisen, vi har inte träffats sedan begravningen och nu fick jag reda på att han kommer vara i Stockholm imorgon och fredag. Han var en grym stöttepelare för mig när min fästman dog. Han tog hand om mig ända tills min familj kunde hämta upp mig. Jag var i chock, det var visserligen han också, men trots sina egna funderingar och sin sorg tog han hand om mig, såg till att jag kom hem säkert och fanns där hela tiden!

Nu skall vi träffas igen och förhoppningsvis inte älta för mycket utan prata om det fina vi fick och umgås. Man får ett speciellt band när något sådant här händer!
Han hjälpte mig att inte bli tvångsinlagd i Tyskland (det var där det hände) och fanns där, ringde alla. Han var ett fantastiskt stöd helt enkelt!

Idag blir det att hämta ut mediciner, kanske fika lite med svärmor och sedan köra till studion, igen. Hehe, jag är bandets personliga chaufför men det är okej, för den press ett band har på sig under en inspelning är enorm! Och även om jag måste köra 15 mil (fram och tillbaka) så är det ingenting jämfört med den börda de har på sig, att under tidspress spela in en hel skiva.

Hade en dröm om en gammal vän som svek mig rätt hårt, att hon "kröp till korset" för att jag känner folk i olika band. Och tro mig, det har faktiskt blivit så av en slump. Men när man börjar umgås i en cirkel av människor (i detta fall musiker) så hittar man antagligen kärleken där igen. Jag är ingen Starfucker, det handlar inte om det alls. Jag har aldrig brytt mig om musiken så sätt, klart jag älskar musiken de gör, men det är ju för att den är bra!

Ja, som sagt, till apoteket idag och inte skjuta på det som jag brukar, speciellt med tanke på att de inte alltid har 300mg kapslar med Lyrica inne och de är snart slut, men det är jag i ett nötskal, ta allt i sista sekund!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Shit! Panikångest i bilen, på motorvägen. Såg bara till att andas extra djupt, och djupt tills jag lyckades komma innanför dörren.
Tankarna på att köra av vägen var extrema, men hur skulle jag kunna göra något sådant mot de jag älskar? Min syster skall gifta sig snart, vill inte att hennes bröllop skall bytas ut till en begravning.
Tankarna far hejdlöst under mina attacker, och det värsta är att jag har så mycket skuldkänslor att jag inte vågar berätta för någon. Vill inte belasta de för mina små problem. Även om de antagligen inte är så små när jag har en reservplan redan. Har tre till och med.

Min älskling har så mycket press på sig att spela in nya plattan att jag vill inte belasta honom heller. Har bara en kär vän jag kan vända mig till och hon gav mig bra tips som alltid!

Men jag tog mina Stesolid, även om jag inte ville, inte för att det hjälper något större, har fortfarande samma tankar, bara inte lika mycket av de!
Skall ta mina sömntabletter nu, lika bra att vakna till en bättre morgondag än att må som jag gör just nu.

Men, inga självskador eller annat dumt utan bara mina ordinerade mediciner!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Blinded By Fear

Känner mig som en urtvättad disktrasa ungefär. Eller en Cola utan kolsyra. Ibland kan jag knappt stoppa mig själv från att skada mig själv och andra så mycket. Jag var tvungen att återigen ta Stesolid, bara för att komma över vattenytan för att få bort självmordstankarna ur mitt huvud.
Så nu sitter jag som en Zombie och kollar på Simpsons, och egentligen vill jag bara att klockan skall bli tillräckligt mycket för att jag kan gå och lägga mig och sova bort depressiviteten som följer. Visst, skulle säkert bli jätteglad om jag tog fler Stesolid, men jag är inte ute efter att vara glad, jag är ute efter att överleva, just nu i alla fall.

Ord sårar så mycket, så mycket mer än vad människor tror. Och det värsta någon kan säga till mig är att jag överreagerar eller att det inte är viktigt, det jag känner alltså, för jag tror på dem. För innerst inne känner jag att jag inte spelar någon roll, att jag på något sätt lever för andra.
Jag kan inte ringa någon för jag vill inte störa de med mina idiotiska problem. Det finns viktigare saker de kan göra än att behöva lyssna på mig. Och vissa visar det ganska tydligt också.
Så många som sagt "Du kan alltid ringa" men ingen som faktiskt menat det. Tror jag i alla fall.

Livet är fan inte alltid på topp, tvärtom, nere i mitt mörker sitter jag ensam och den enda stegen jag har tar mig bara halvvägs upp. Där jag kan se solljuset, men inte känna det på min hud.
Där nere existerar bara destruktivitet och ångest. Och jag hatar det varje gång jag ramlar ner igen.

Jag hatar benzo, men ibland räddar det mitt liv.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Negative Thinking

Är så infernaliskt trött på mitt eget huvud och alla tankar som snurrar runt i 190 knyck, där ligger problemet! Att jag aldrig kan slappna av såvida jag inte typ knarkar vilket ju inte är något bra alternativ!

Igår var jag typ sur, jag var inte det på riktigt, men typ på att A inte bara ville umgås med mig när de inte spelade in utan att vi umgicks alla. Jag menar, vi bor ihop, vi har hur mycket tid som helst för oss själva, och det var inte så att han ignorerade mig och bara umgicks med de andra utan det var alla som umgicks helt enkelt. Det är ju bara normalt, jag har ju inte patent på honom bara för att vi är ihop. Nej, allt det där är mina egna djävla hjärnspöken och det värsta av allt är att jag vet om det, och ändå kan jag inte släppa det!

Äckliga Borderline säger jag bara, jag är så innerligt trött på att veta om att jag tänker fel men inte veta hur jag skall göra för att reparera det!
Jag hoppas min psykiater från hemstaden ringer imorgon och skickar remiss till psyk här i Stockholm så jag kan få börja på samtal igen. Jag har inte gått på regelbunden samtalsterapi på ett halvår och det känns faktiskt. Även om jag inte mått såhär bra på många år är det fortfarande inte bra och jag vill inte behöva gå runt med Stesolid i handväskan jämt utifall-om-att. Jag vill inte ta en massa mediciner för att klara av livet, jag vill leva som alla andra, fri från ångest, fri från självmordstankar, fri från vården!

Men det första steget för att förändra ett invant tankemönster är att se det! Nu är det bara att "förklara för mig själv" att mina känslor styr inte mig!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Så, nu skall jag dra iväg till studion till min baby och bara chilla för en dag. Skall bara se om jag kan hitta en sladd till min kamera först.
Idag SKALL bli bra, ingen benzo, bara lugn och ro i solen!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Dunkelheit

Har suttit som förstenad i soffan och stirrat på skärmen på datorn, utan att jag såg på något program eller film. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag funderar på att dra till älsklingen i studion och sova över där för just nu räknar jag bara timmarna tills det är ok för mig att ta mina sömntabletter och gå och lägga mig.

Vet inte vad det är riktigt, jag har svårt att släppa saker, människor som gjort mig illa genom åren, alla skulder jag har efter mitt ex missbruk, jag var i allra högsta grad medberoende och hjälpte honom (pengamässigt) att skaffa tabletter istället för att sätta ner foten och säga "räkningar kommer först". Sedan när han dog började jag strunta i precis allt och nu får A sota för mina misstag.

Så mycket tankar och att sitta ensam i en lägenhet gör knappast saken bättre. Jag borde bara ta bilen och dra men jag måste ju höra att det är ok först och jag vill nog egentligen åka tidigt i morgon och vara där då istället.
Just nu är det inte så mycket ångest som depression, melankoli.
Jag tar på mig precis allt, känner skam och skuld över allt jag gjort, att jag aldrig kan visa mina lår eftersom de är så söndertrasade. Mina armar är inte så farliga (om man jämför) och det har jag på något sätt accepterat, men kanske känns det bättre att människor tror att det är en så kallad "emo-grej" än att de inser hur allvarligt sjuk jag faktiskt har varit, och fortfarande är, även om jag är på väldigt god bättringsväg!

Tankarna spinner runt snabbare är ljusets hastighet och jag vet varken in eller ut. Jag vill bara vara, kunna slappna av och känna mig trygg!

Dessutom vet jag att jag borde laga middag nu för att inte hamna i en hets-attack, förebygga, äta regelbundet. Jo, men det är fan inte lätt! Mat är en drog för mig, men andra missbrukare kan helt avstå sin drog och därmed frestelsen, det kan ju inte jag. Man måste äta!

Har ont i magen hela tiden och jag vet inte ens varför; stress, ångest?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Where Is My Mind?

Ibland gör sig min emotionella instabilitet påmind och hela mitt känsloliv blir en enda storm som (för tillfället) aldrig verkar sluta! Igår stängde Telia av min mobil på grund av ett missförstånd, jag trodde att räkningen var betald helt enkelt.
Det enda jag kunde tänka på var att ta livet av mig. Det är mitt svar på allt som går lite snett, i mitt huvud. Det är en automatisk tanke som fortfarande kommer eftersom jag tänkt så i så många år. Jag har tagit kontakt med psyk här i Stockholm och så fort de har fått en remiss kan jag få tid där och det första jag vill ha hjälp med är just att få bort mina katastroftankar och hitta ett bättre sätt att hantera ångesten. Igår var det enda jag kunde göra att ta mina vid behovsmediciner (benzo) och jag hatar att ta de.
A har hjälpt mig att sluta med de eftersom jag har varit beroende av benzo i flera år, och att jag dessutom hade stora doser.

När allt lugnat sig åkte jag och fikade med min lillasyster och när jag kom hem var jag mycket lugnare. Men eftersom älskling är i studion var jag ensam när jag upptäckte det här och jag visste varken in eller ut för tillfället.
Jag vägrar låta mig styras av min BPS och tänker kräva hjälp att bli av med de värsta symtomen och få verktyg som inte är medicinska att hantera ångesten när den blir som värst!

Sedan pratade jag länge med min underbara väninna i telefon (vi har en extra telefon som ligger och skräpar som jag använder just nu) och bara att prata om diverse med henne hjälpte också.
Att jag har ett så bra nätverk av vänner och familj gör också att ångesten blir lättare att hantera.

Annars har jag äntligen köpt en kolsyrepatron till min Sodastream och har i vattenmelon eller gurka i vattnet vilket gör att det fan är godare än om jag hade köpt Ramlösa!
Idag hade jag tänkt att åka till studion och hälsa på älsklingen. Saknar honom varje sekund han inte är med mig! Fast hade jag inte gjort det hade det varit något allvarligt fel.

Nu skall jag försöka hitta en låt jag kan spela på min systers bröllop som är snart. Ingen vet om det än men det får bli min present till henne, måste bara hitta en bra låt att öva in.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Cause and Effect

Idag vaknade jag fan innan tuppen. Har mycket jobbiga drömmar och dessutom är jag ovan att sova ensam i den stora sängen. Så det var bara att gå upp halv sex och sätta på kaffet. Det gör inte så mycket för jag skall hämta älskling idag och köra honom till ett möte och åker hemifrån halv nio.

Jag har blivit bättre på det här med mat, jag har lidit av Anorexi tidigare, sedan Bulimi och nu mest UNS och har tröttnat rejält på skiten. Att skämmas för att man hetsätit så mycket att man inte kan röra sig och dessutom förklara vart alla pengar tagit vägen. Nej tack! Så jag försöker äta regelbundet och de senaste dagarna har jag till och med lagat middag. Något som jag inte gjort på över fem år!
Jag skulle testa att gå till OA, anonyma överätare i söndags men blev förhindrad. Men bara att jag tänker på att göra något åt det är bra.
Men jag måste erkänna att jag kan inte slänga mina kläder i str 34, jag vill kunna, naturligt, komma i de igen!

Sedan har jag försökt ordna upp våran ekonomi och fikade med svärmor igår. Det var riktigt trevligt och även om vi kanske kom på en lite dålig fot i början känns det som att vi bygger upp vår relation nu och det är jätteskönt. Jag har ju trots allt planerat att spendera resten av livet med A och då kommer hon alltid vara en del av det.
Överhuvudtaget känns det som att jag kommer bra överens med hela hans familj, speciellt hans bror som är hur underbar som helst. Och dessutom avgudar mina morföräldrar A, något de inte gjorde med mitt ex, eller mina ex när jag tänker efter.

Även om våra liv inte är enkla försöker jag att fokusera på ljuspunkterna i vardagen och när A mår sämre blir jag per automatik starkare och vice versa. Det är precis så ett bra förhållande skall se ut!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Följ min blogg med Bloglovin

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Never Say Die

Jag har massa tid på mina händer nu eftersom älsklingen jobbar i tre veckor och knappt kommer att vara hemma.
Jag började dagen med kaffe och att läsa lite, just nu läser jag "När Religionen Blir Ond" som starkt rekommenderas. Sedan har jag städat ut en av garderoberna, jag har precis flyttat in hos A och han verkar aldrig någonsin ha slängt en påse så det var bara att ta tag i om mina saker också skall få plats.
Sätta på lite Sabbath och städa, helt underbart.

Jag kanske verkar gammalmodig men jag anser att kvinnan skall ta hand om hemmet, det är nästan så jag blir irriterad när A skall göra något för då blir det inte som jag vill ha det, jag städar på mitt sätt och gör det helst själv eller på mina villkor.

I alla fall har jag haft en lite tuff helg men fick hjälp av våra underbara vänner, kom bort lite, samlade tankarna och fick goda råd. Hade det vart förra året hade jag antagligen hanterat situationen med att skada mig själv istället. Jag har kommit långt och det har jag bland annat A att tacka för men framför allt har jag mig själv att tacka för det. Familj och vänner kan bara stötta en, och man måste ha det stödet, men jobbet kan man bara göra själv!

Vet inte riktigt vad jag skall hitta på idag men något skall ju gå att hitta på i Svea Rikes största stad!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Ej publicerat

Så, då har man varit i hemstaden sedan i fredags. Hade tänkt att åka hem till Stockholm idag egentligen men eftersom mamma har varit på semester och inte kom hem förrän inatt tänkte jag passa på att umgås med henne idag och åka imorgon istället, pigg och fräsch.

Tyvärr kunde jag inte hyra ut till min kompis som egentligen skulle hyra min lägenhet, jag var just tillräckligt länge men när han inte kunde betala hyran ordentligt sa jag tillslut stopp, mycket tack vare älsklingen. Jag måste lära mig att sätta gränser, att lyssna på andra och att inte göra affärer med vänner.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Om mig

Mitt foto
Stockholm, Sweden
Jag är en 25-årig tjej som lever med Emotionellt Instabil Personlighetsstörning och har mycket i ryggsäcken. Börjar äntligen lära mig att hantera mina problem och tar numera tag i mina problem istället för att ta ut mina problem på mig själv i form av olika självskadebeteenden! Jag bloggar för att jag hoppas andra kan läsa och ta hjälp av min historia