Använder Blogger.
RSS

Nu är det jul igen

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja.
Det har hänt så mycket de senaste månaderna att jag inte orkat blogga.

Nu är jag i min hemstad över jul och det har inte gått så bra. Igår sov jag nästan hela dagen, trots att det var jul.
Samma sak som de tidigare jularna. Jag får skit av mamma för att jag inte gör något. Jag orkar fan inte, jag känner mig helt paralyserad.
Och nyss kom hon in och var sjukt förbannad över att jag spelade Iron Maiden för min 10-åriga syster något som min tioåriga brorson kan lyssna på och ändå vara helt normal och mycket väluppfostrad. Inte bara det, hon anklagade oss (mig och lillasyster) för att typ, konspirera mot henne! Det är helt befängt!
Sedan var det som vanligt att jag aldrig hjälper till, samma som varje jul.

Hon sa att det enda jag har gjort är att äta och sova. Ja, hon klagar fortfarande på att jag äter för mycket. Konstigt att jag har ätstörningar!

Jag orkar inte, skall beställa biljett hem tidigare än jag tänkt.
Jag hatar den här staden, jag hatar allt med julen! Jag vill bara ligga i min älskades famn. <3

Julen kan dra åt helvete

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Busy Land

Jag har många gånger försökt sätta mig och blogga, men det är så mycket som händer i mitt liv att jag vet inte vart jag skall börja!
Jag är en extremt komplicerad människa, jag är i alla fall komplicerad för mig själv.
Jag tänkte börja med en sak, det är jag och en vän som heter Bulimia Nervosa. Jag kämpar med vikten, är nu på min högsta vikt någonsin och trots att jag vet att det går inte att missbruka mat, det funkar liksom inte på så många nivåer, men så finns det den där sidan som vill offra allt bara för att bli smal igen. Och det är en konstant kamp.

En missbrukare av droger eller alkohol utsätts inte för att man måste ta lite av sin drog i lagom doser varje dag. Varje gång jag blir hungrig får jag ångest, ibland kan jag inte äta alls, oftast (just nu) blir det tvärtom, jag kan inte kontrollera mig och äter för mycket.

Denna eviga kamp är mycket påfrestande. Och ingen som inte är där kan faktiskt förstå hur det känns. Jag förstod inte själv innan jag blev sjuk.

Puh..
Ibland är det skönt att bara lufta lite tankar...

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Chase Money


Jag var 15 när jag flyttade hemifrån. Hade ett jobb på helgerna men som max hade jag kanske 1500 kr att röra mig för hela månaden. Jag fick ihop det, trots att jag rökte,
Fram tills jag var 19 skötte jag mina räkningar rigoröst, jag jobbade hårt för att kunna festa hårt. Men det gick ändå eftersom jag jobbade mycket övertid och alltid ställde upp.

Sedan kom chocken, jag blev sjukskriven, fick leva på sjukersättning och blev dessutom i samma veva sambo men en kille som inte hade någon inkomst och missbruksproblem.
Jag fick det ändå att på något sätt gå ihop trots att vi nu var två personer som levde på mindre pengar sammanlagt än det jag fick ut ensam när jag jobbade.
Jag började halka efter eftersom min dåvarande sambo köpte opiater för en stor del av våran gemensamma inkomst.
Till en början gick till och med det ihop eftersom jag börjat jobba igen och som den arbetsmyra jag är jobbade mycket övertid.

Det värsta som totalt gjorde att hela min ekonomi kollapsade var att jag blev sjukare och blev inlagd med LPT tre gånger, de släppte inte på mitt LPT utan hade det tiden ut. I 1½ år åkte jag in och ut på slutenavdelningar och tappade mer och mer både ork och kontroll. Det slutade med att jag beställde hem gratisprover av allt och sedan glömde säga upp abbonemanget. Min sambo mådde själv oerhört dåligt och var inte kapabel till att ta hand om räkningarna.
Eftersom det var jag som bott i lägenheten innan stod redan allt på mig, hyra, TV/Bredband/Tele, el. Allt!
Och för att göra det än mer komplicerat hade jag börjat gå på extremt höga doser benzo vilket gjorde att jag inte brydde mig längre heller.

Jag halkade efter mer och mer, det började med en sak som tillslut eskalerade till Kronofogden, inkasso och allt annat.
Nu kan jag inte beställa hem något med faktura, jag kan inte exempelvis köpa en telefon via abonnemang, jag får inte ens HA ett abonnemang.

Det jag undrar är vart fan stödet finns för oss psykiskt sjuka som på grund av vår sjukdom faktiskt hamnat i en ekonomisk avgrund.

Nu måste jag åter igen vända mig till Soc för att få en typ god man men ärligt, hur kan man få hjälp att betala av allt det här, varför får inte vi ekonomisk kompensation precis som man hade fått om man fick reda på att man hade diabetes?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Oj, har inte skrivit på länge och det har den enkla förklaringen att jag mått SKIT!
Det blev en tripp till IVA och psyk, ('nuff said) för några veckor sedan. Efter det har jag sakta men säkert försökt ta mig upp i sadeln igen. Med hjälp av min underbara familj känner jag mig nu nästan bättre än innan intox.
Kanske var det just vad jag behövde rent mentalt för att tillslut inse vad jag har hållt på med i alla dessa år.
Jag har mer ärr på mina lår än någon människa kan räkna till, mina armar är inte vackra de heller. Jag har tagit jag vet inte hur många överdoser och jag har lekt med mitt liv.

Åren på psyk är över, jag gick med på att lägga in mig på IVA bara för att de hotade med LPT om jag inte gjorde det frivilligt, så en natt där och utskrivning på morgonen!
Men vad jag har gjort mot mina anhöriga gör mer ont än jag orkar tänka på. Just nu måste jag fortsätta kämpa för mig själv, ingen annan.
Jag kan aldrig hoppas på att bli en mor, hustru, syster och dotter om jag inte kan ta hand om mig själv!

Så, under tiden har jag hunnit fylla 25, blivit förkyld och lite crappy, omvärdera hela min existens och börjat kolla på lägenhet, större och längre bort från stan.
Så om någon har en 2+rok runt Stockholm och vill flytta till en mycket mindre men väldigt billig lägenhet precis utanför tullarna.
Skriv!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

The Silence Thereafter

Idag är en sån där dag då vädret totalt påverkar mig. Jag känner mig tom, gör det jag skall på rutin, långsamt med tankar i huvudet som inte kan stillas!
Saker kommer tillbaka, nya problem hopar sig. Jag är bokstavligt talat den där personen som inte öppnar räkningarna. Jag orkar inte tänka på det, pengar är fan roten till allt ont. Det känns i alla fall så när man inte har några.

Sätter på massa Black Metal och kurar ihop mig mellan varven av tvätt och städning. Älskling är hos sin mamma och jag känner nästan att det är skönt. Jag vill vara ensam nu. Vill inte synas, vill inte prata. Jag vill bara vara själv helt enkelt!
Ibland har jag sådana dagar då allt och alla känns som en stor börda.
Någon som känner igen sig?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

The Next Episode

Det börjar kännas lättare och lättare för varje dag som går. Jag och A kan kommunicera så mycket bättre nu av någon anledning och jag kan äntligen prata med honom vad som händer i mitt känsloliv nu när han inte är så stressad över jobb och sånt!

Jag har spenderat två dagar med en underbar väninna. Hon hälsade på med sin man här i Stockholm och medan männen pratade gick vi i gamla stan och bara pratade och på fredagen lagade vi paj och hade ansiktsmasker på och sådär. Bara chillade helt enkelt.

På fredag skall jag till min psykolog för andra gången, vilket också skall bli skönt. Jag skall även anmäla mig till en online KBT-kurs. Jag gör bara allt för att kunna må bättre. Och min kamp lönar sig. Jag har inte skadat mig i år, jag har inte haft så mycket självmordstankar det senaste och framtiden (om än oviss) ser ljus ut.
Jag har läst ut två böcker sedan den 2:a och imorgon blir det direkt till biblioteket!

Nu måste jag börja forska om aktivitetsersättning och om jag skall ansöka om det nu innan jag blir utförsäkrad i mars.

Idag skall vi antagligen äta middag hos svärmor, får hoppas att A's bror är hemma också. Han har halvt blivit en bror för mig med och det var längesedan vi sågs nu.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Black Hole Sun

Tillbaka i Stockholm. Precis träffat min nya psykolog och PAS (PatientAnsvarig Sjuksköterska). Det kändes bra. Men jobbigt, att dra upp allt igen.

Känner mig ganska tom nu, halv på något sätt. Att spilla ut upplevelse på upplevelse och sedan går man ut helt tom!

Och det hjälper inte att Mia gör sig påmind med en obotlig hunger som inte går att stoppa. Hela tiden går jag till kylskåpet och tittar. Det enklaste för mig är att inte ha mer mat hemma än just det man skall äta, problemet är ju att jag bor inte ensam. Jag måste tänka på min älskling, han kan ju inte gå utan mat för att jag har ett problem. Jag måste lära mig att handskas med det. Funderar på att ta steget och ta kontakt med en ätstörningsenhet som kan hjälpa mig med struktur, om jag vågar!

Men på andra fronter går det bra. Det känns som att jag och min älskade har kommit till ett nytt stadium i vårt förhållande. Det är mer kärlek och ömsesidig förståelse och accepterande! Det är något fantastiskt och det håller mig uppe! Arbetet går bra för honom och det glädjer ju även mig såklart!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Grind

Folk frågar hur jag mår. Jag vet inte riktigt hur jag skall svara på den frågan. Jo, i jämfört med hur jag mådde för ett år sedan mår jag super! Men liksom i allmänhet är det ganska grått. Det är gråzoner överallt som jag inte vet hur jag skall hantera.
Mitt liv är liksom bortom min kontroll och det är läskigt som fan!
Jag vill helst att någon bara säger åt mig hur fan jag skall lyckas fixa det här men ingen kan ju bestämma åt mig.

Och alla tankar, jag tänker för mycket, överanalyserar sönder allt. Det var enklare när man var yngre och var skyddade från orättvisorna. Så var tar jag då vägen? Jag vet inte vad jag vill bli, vem jag är eller vem jag har varit. Hela min jag-känsla känns så vag att jag snart kommer sluta lyssna på något jag själv säger.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Nitlott

Har landat lite i att vara på landet. Det är, inte så mycket att göra, och jag vill inte göra speciellt mycket heller.
Men på söndag är det ett år sedan jag vaknade till den värsta synen i mitt 24-åriga liv. Min fästman, livlös, död.
Det är fortfarande svårt att försöka tro på. Jag har förträngt precis allt som hände, läste ett gammalt statement som var mycket mer detaljerat än något jag kommer ihåg idag. Jag brukar förtränga allt som är jobbigt, så även de dagarna.

Att hösten kommer är ännu en reminder om vad som hänt, vad jag gjorde för ett år sedan, vad jag gör idag. Det är vansinnigt vad som kan hända på ett år egentligen, och hur man faktiskt ändå överlever en sådan katastrof.
Men det är svårt med många tankar..

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Efter att ha flyttat ut till landet, delvis, och att ha varit här ett par dagar...
Jag hatar det, jag hatar det lika mycket nu som när jag flyttade från landet för 10 år sedan. Och det kommer aldrig att funka att bo bredvid älsklingens pappa för vi kommer aldrig få vara ifred.
Jag vill kunna känna att jag bor här, inte är någon gäst bara.

Har haft extrema matproblem, svält, hets. Som vanligt, nu funderar jag på allvar att ta kontakt med Capio. Jag orkar inte bli styrd av mat. Jag vill inte!
Jag blir styrd av så mycket saker känns det som.

Men ciggen bränner bara i halsen, kaffet smakar bittert och jag är trött, hela tiden, men kan aldrig sova!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Witheraway

Älsklingen vet inte och det är såklart inte hans fel men han fällde en kommentar om att jag gått upp i vikt, det blev liksom droppen. Så igår åt jag en ringmunk och idag har jag ätit ett äpple. Thats it!
Mia håller ett hårt grepp om mig, det är som att hon sovit och nu totalt sugit klorna i mig igen. Och jag står liksom utanpå och ser på vad jag gör, utan att kunna göra något åt det! Jag försöker, öppnar kylskåpet, tittar länge och lurar mig själv att jag tar något snart. När snart är vet jag inte, men antagligen en annan dag om Mia får bestämma.

Men idag skall jag på möhippa, nykter sådan eftersom bröllopet står imorgon och jag kör dessutom. Där blir det kanske mat, jag är rädd. Jag hatar när ätstörningen bara slår klorna i en och det finns inget att sätta emot. Men samtidigt, vad underbart det skulle vara att komma i mina gamla kläder i str. 34.
Jag är så kluven, A frågade igår om jag inte kunde tänka mig att be om hjälp med det här på måndag när jag skall till psyk, mitt svar liknar säkert alla berondepersoners; ett jakande kanske fastän.
Jag vet inte om jag vågar söka hjälp, jag vet inte vad de kommer göra mot mig!


  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Seven Faces

Mitt mående, bara över dagen kan växla så otroligt mycket.
Igår mådde jag typ inte alls på morgonen, vaknade till en vanlig tråkig dag, inget nytt mest likgiltig.
Sedan mådde jag bra, var nöjd och ringde och bad om ursäkt över ett tidigare Borderline-utbrott jag haft.
Sedan kommer hatet, inte mot någon specifik person eller händelse, jag hatade allt och alla.
Och tillslut ångesten och sorgen. Självhat, ville bara gömma mig under täcket och aldrig komma ut.

Att alla dessa känslor kan rymmas under loppet av en dag är fantastisk. Jag har hört om folk som säger att deras antidepp har gjort de helt likgiltiga, jag önskar att min Efexor kunde ha den effekten på mig ibland, för det känns bra mycket lättare än att kämpa med den ena känslan efter den andra.
Snacka om att jag är emotionellt instabil!
Men jag har tid på psyk här i Stockholm för första gången nu på måndag. Måste skriva upp hur allt egentligen är tror jag.
För det är lätt att bara befinna sig i den nuvarande känslan.


Men såhär mycket kan jag säga, hade jag fått Sativex som medicin, som två överläkare faktiskt sagt skulle gynna mig, så hade jag nog kunnat leva ett normalt liv och ta bort resten av medicinerna. Men socialstyrelsen skulle aldrig gå med på det. Därför struntade vi att ens söka.

Hittade en bröllopspresent till min syster (och hennes blivande man såklart) så den stressen är borta, nu måste jag bara hitta ett par skor för mina två kronor jag har kvar på kontot. Spännande!
Måste ringa mormor eller mamma och låna tills på måndag när pengarna kommer.

Angående det, varför är det bara försäkringskassan som betalar ut på måndagen om 26 infaller på söndag, alla andra betalar ut innan helgen? Är det ännu ett sätt att djävlas med oss sjuka?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Would?

Ringde mobila akut teamet igår. Jag ville bara att de skulle komma hit, prata med mig, förklara att allt skulle bli bra. Men jag vågade inte säga det i telefon. Så jag bad bara om en utskrift Zopiklon, och det fick jag ändå ta med min gamla läkare. Hon är min läkare ända tills dess att jag kliver in hos den nya på måndag.


Varför har jag så svårt att be om hjälp?
Fick ett nervsammanbrott (igen) i måndags och satt som en död, kunde bara tänka att min syster skall gifta sig snart, kan inte kanta hennes bröllop med blod.
Det skall vara den lyckligaste dagen i hennes liv.
Har inga självskadetankar, bara allvarliga!!!! självmordstankar när jag får de. I mitt huvud är självmord svaret på allt.

Så tillbaka till bröllopet jag nämnde, idag måste jag hitta en bröllopspresent! Det behöver inte vara dyrt men personligt! Hade nästan vart enklare att trolla fram pengar än att hitta något just personligt men Stockholm är en stor stad med många affärer, någonstans måste det finnas den perfekta presenten!
Tips snabbt?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Living Dead Girl

Ångest! Och klockan är inte ens halv sju. Känns ju underbart.
Jag borde vara överlycklig idag eftersom jag skall hämta min älskling från studion och inte köra tillbaka honom förrän imorgon!
Men det kan ha att göra med alla drömmar.
Jag drömde bland annat att jag skulle köra runt ett hockeylag till matcher, köpte nya bussar men ingen buss var bra nog åt en viss person.
Denna personen är en gammal klasskamrat, som aldrig någonsin var ett uns trevlig mot mig. Han var bara dryg jämt och ständigt.

Jag har aldrig varit mobbad, eller jo men inte direkt i någon egentlig mening, mer utanför bara. Ibland undrar jag om det kan vara värre, att inte ens vara värd någon tid alls.
Jag jämför egentligen inte, det ena är inte lika med det andra antar jag. Jag vet inte hur det är att bli riktigt mobbad och jag är glad för det. Jag brukade vara den som sa åt folk att inte döma när en ny kille kom till skolan som var en riktig "nörd" för att han sagt si eller så. Jag brukade säga att de visste inte varför han reagerade så, kanske har han BLIVIT väldigt mobbad?

Men jag blev inte det förutom i några korta perioder, jag blev däremot utfryst. Jag hade mina vänner, jag var aldrig helt ensam, men jag ville bara bli accepterad för den jag var. Vilket jag aldrig blev.
Kanske är det därför mitt självförtroende är som det är?
Det är lätt att fejka, och ofta fejkar jag även för mig själv. Men långt där inne bakom ett stålverk av skal är bara en liten flicka som vill bli accepterad för den hon är.
Jag försöker att hålla den lilla flickan från omvärlden, hon orkar inte bli sårad mer. Hon vill bli sedd och älskad. Hon vill att någon håller om henne och säger att hon aldrig mer behöver känna smärta.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Timesteps

Är det inte bara att älska livet när hela djävla kroppen bestämmer sig för att ge upp...samtidigt?
Har haft sjukt ont i huvudet inatt, vet visserligen vad det beror på, rökning! Jag röker för mycket helt enkelt! Men eftersom jag är för fattig för huvudvärkstabletter får lite Resorb funka, hoppas jag. Då får kroppen åtminstone vätska!
Sedan underbara surprise nummer två, handleden börjar fucka igen. Mina handleder har alltid gjort det i perioder, ingen har kunnat hitta något fel och nu har det inte hänt på några år tror jag, förrän idag. Hade inget stödvävs-grejs så en liten bit gasbinda får duga för att stötta upp handleden.
Måste be min älskling om pengar!

Hade sjukt svårt att sova igår, var helt slut och trött på mina sömntabletter (1 Lergigan forte och 2 Propavan om någon är intresserad) men ändå låg jag och vred mig. Har inte orkar hämta ut mina Zopiklon heller eftersom jag tar de väldigt sällan, kanske två gånger i månaden på sin höjd. Och så drack jag kopiösa mängder kaffe igår också, hjälpte kanske inte heller.

Egentligen skulle jag kört ut sångaren till studion idag och då även fått pussa på min älskling men det löste sig att han kunde åka med en annan snubbe som ändå skulle dit och vi har inte råd med bensin bara för att jag skall kunna ha 10 minuter med baby, för det är typ vad han hinner med nu. Men snart är skivan klar och då har jag all tid i världen att mysa med honom.
Så idag skall jag ta tag i lägenheten lite. Skall planera hur jag kan göra om med enkla medel med hjälp av svärmor.

Här har jag något som jag äntligen fått in i skallen av mamma. Var dig själv! Om du är det kommer folk tycka om dig och gör de inte det är det deras problem.
Svärmor tyckte inte om mig i början, alls! Jag tror det berodde väldigt mycket på mina ärr, även om älskling har några få själv har han inte skurit sig en hundradel av vad jag har gjort, mina armar ser fördjävliga ut och det är inte ens där jag skadat mig. Jag har alltid skämts så innan har det vart låren som råkat illa ut, så jag alltid kunde dölja det.
I alla fall, hon sa klart och tydligt att hon inte tyckte om mig, jag blev ledsen såklart, hon kände mig inte ens, men jag har bara varit mig själv och dessutom visat att jag vill samma sak som henne, det bästa för hennes son!
Nu har hon bjudit över mig trots att A inte är hemma och han är jätteglad såklart! Ingen vill ju att de man älskar skall hata varandra!

Jaja, tror jag skall försöka sova någon timma till, kanske huvudvärken ger sig.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

In The Mood

Hoho. Idag mår jag bra, lite för bra kanske. Städat maniskt, tror jag har fått en liten hypomansläng. Jag kan inte sitta still men eftersom jag vart så mycket inlagd och haft mina matproblem så länge är fysiken helt åt helvete. Nu vill jag gå ut på krogen, ensam, men det är en riktigt dålig idé när man är i det här tillståndet så jag funderar att för min egen skull att ta sömntabletter, kanske till och med Theralen så jag inte gör något dumt. Vågar knappt gå ut för jag VET att jag inte kan hålla mig till att bara köpa något litet.

Att gå på krogen är ju dödsdömt, pratar redan med allt och alla och sedan alkohol på det. Nej, det kan gå riktigt snett.
Så jag är lite i valet och kvalet nu.

Men jag har varit ute idag och ätit lunch, städat och typ. Druckit för mycket kaffe, kan vara det som triggat igång den lilla "manin". Jag har även fått diagnos på Bioplär UNS någon gång men jag vet inte om det stämmer.

Fan vad jag rabblar.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Friendship

Har suttit och läst igenom era bloggar nu. Det ger mig stöd också att se hur andra klarar sin sjukdom.

Fick ett meddelande av trummisen i mitt ex band (som dog med honom).
Här kanske ni behöver lite bakgrund. Jag var tillsammans med skaparen av ett större hårdrocksband i fyra år, jag är tacksam att jag fick de åren med honom men förra året dog han plötsligt av en överdos och förgiftning. Eller det är vad de sa i alla fall, vi fick ingen mer info.
De som var med var jag och trummisen, vi har inte träffats sedan begravningen och nu fick jag reda på att han kommer vara i Stockholm imorgon och fredag. Han var en grym stöttepelare för mig när min fästman dog. Han tog hand om mig ända tills min familj kunde hämta upp mig. Jag var i chock, det var visserligen han också, men trots sina egna funderingar och sin sorg tog han hand om mig, såg till att jag kom hem säkert och fanns där hela tiden!

Nu skall vi träffas igen och förhoppningsvis inte älta för mycket utan prata om det fina vi fick och umgås. Man får ett speciellt band när något sådant här händer!
Han hjälpte mig att inte bli tvångsinlagd i Tyskland (det var där det hände) och fanns där, ringde alla. Han var ett fantastiskt stöd helt enkelt!

Idag blir det att hämta ut mediciner, kanske fika lite med svärmor och sedan köra till studion, igen. Hehe, jag är bandets personliga chaufför men det är okej, för den press ett band har på sig under en inspelning är enorm! Och även om jag måste köra 15 mil (fram och tillbaka) så är det ingenting jämfört med den börda de har på sig, att under tidspress spela in en hel skiva.

Hade en dröm om en gammal vän som svek mig rätt hårt, att hon "kröp till korset" för att jag känner folk i olika band. Och tro mig, det har faktiskt blivit så av en slump. Men när man börjar umgås i en cirkel av människor (i detta fall musiker) så hittar man antagligen kärleken där igen. Jag är ingen Starfucker, det handlar inte om det alls. Jag har aldrig brytt mig om musiken så sätt, klart jag älskar musiken de gör, men det är ju för att den är bra!

Ja, som sagt, till apoteket idag och inte skjuta på det som jag brukar, speciellt med tanke på att de inte alltid har 300mg kapslar med Lyrica inne och de är snart slut, men det är jag i ett nötskal, ta allt i sista sekund!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Shit! Panikångest i bilen, på motorvägen. Såg bara till att andas extra djupt, och djupt tills jag lyckades komma innanför dörren.
Tankarna på att köra av vägen var extrema, men hur skulle jag kunna göra något sådant mot de jag älskar? Min syster skall gifta sig snart, vill inte att hennes bröllop skall bytas ut till en begravning.
Tankarna far hejdlöst under mina attacker, och det värsta är att jag har så mycket skuldkänslor att jag inte vågar berätta för någon. Vill inte belasta de för mina små problem. Även om de antagligen inte är så små när jag har en reservplan redan. Har tre till och med.

Min älskling har så mycket press på sig att spela in nya plattan att jag vill inte belasta honom heller. Har bara en kär vän jag kan vända mig till och hon gav mig bra tips som alltid!

Men jag tog mina Stesolid, även om jag inte ville, inte för att det hjälper något större, har fortfarande samma tankar, bara inte lika mycket av de!
Skall ta mina sömntabletter nu, lika bra att vakna till en bättre morgondag än att må som jag gör just nu.

Men, inga självskador eller annat dumt utan bara mina ordinerade mediciner!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Blinded By Fear

Känner mig som en urtvättad disktrasa ungefär. Eller en Cola utan kolsyra. Ibland kan jag knappt stoppa mig själv från att skada mig själv och andra så mycket. Jag var tvungen att återigen ta Stesolid, bara för att komma över vattenytan för att få bort självmordstankarna ur mitt huvud.
Så nu sitter jag som en Zombie och kollar på Simpsons, och egentligen vill jag bara att klockan skall bli tillräckligt mycket för att jag kan gå och lägga mig och sova bort depressiviteten som följer. Visst, skulle säkert bli jätteglad om jag tog fler Stesolid, men jag är inte ute efter att vara glad, jag är ute efter att överleva, just nu i alla fall.

Ord sårar så mycket, så mycket mer än vad människor tror. Och det värsta någon kan säga till mig är att jag överreagerar eller att det inte är viktigt, det jag känner alltså, för jag tror på dem. För innerst inne känner jag att jag inte spelar någon roll, att jag på något sätt lever för andra.
Jag kan inte ringa någon för jag vill inte störa de med mina idiotiska problem. Det finns viktigare saker de kan göra än att behöva lyssna på mig. Och vissa visar det ganska tydligt också.
Så många som sagt "Du kan alltid ringa" men ingen som faktiskt menat det. Tror jag i alla fall.

Livet är fan inte alltid på topp, tvärtom, nere i mitt mörker sitter jag ensam och den enda stegen jag har tar mig bara halvvägs upp. Där jag kan se solljuset, men inte känna det på min hud.
Där nere existerar bara destruktivitet och ångest. Och jag hatar det varje gång jag ramlar ner igen.

Jag hatar benzo, men ibland räddar det mitt liv.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Negative Thinking

Är så infernaliskt trött på mitt eget huvud och alla tankar som snurrar runt i 190 knyck, där ligger problemet! Att jag aldrig kan slappna av såvida jag inte typ knarkar vilket ju inte är något bra alternativ!

Igår var jag typ sur, jag var inte det på riktigt, men typ på att A inte bara ville umgås med mig när de inte spelade in utan att vi umgicks alla. Jag menar, vi bor ihop, vi har hur mycket tid som helst för oss själva, och det var inte så att han ignorerade mig och bara umgicks med de andra utan det var alla som umgicks helt enkelt. Det är ju bara normalt, jag har ju inte patent på honom bara för att vi är ihop. Nej, allt det där är mina egna djävla hjärnspöken och det värsta av allt är att jag vet om det, och ändå kan jag inte släppa det!

Äckliga Borderline säger jag bara, jag är så innerligt trött på att veta om att jag tänker fel men inte veta hur jag skall göra för att reparera det!
Jag hoppas min psykiater från hemstaden ringer imorgon och skickar remiss till psyk här i Stockholm så jag kan få börja på samtal igen. Jag har inte gått på regelbunden samtalsterapi på ett halvår och det känns faktiskt. Även om jag inte mått såhär bra på många år är det fortfarande inte bra och jag vill inte behöva gå runt med Stesolid i handväskan jämt utifall-om-att. Jag vill inte ta en massa mediciner för att klara av livet, jag vill leva som alla andra, fri från ångest, fri från självmordstankar, fri från vården!

Men det första steget för att förändra ett invant tankemönster är att se det! Nu är det bara att "förklara för mig själv" att mina känslor styr inte mig!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Så, nu skall jag dra iväg till studion till min baby och bara chilla för en dag. Skall bara se om jag kan hitta en sladd till min kamera först.
Idag SKALL bli bra, ingen benzo, bara lugn och ro i solen!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Dunkelheit

Har suttit som förstenad i soffan och stirrat på skärmen på datorn, utan att jag såg på något program eller film. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag funderar på att dra till älsklingen i studion och sova över där för just nu räknar jag bara timmarna tills det är ok för mig att ta mina sömntabletter och gå och lägga mig.

Vet inte vad det är riktigt, jag har svårt att släppa saker, människor som gjort mig illa genom åren, alla skulder jag har efter mitt ex missbruk, jag var i allra högsta grad medberoende och hjälpte honom (pengamässigt) att skaffa tabletter istället för att sätta ner foten och säga "räkningar kommer först". Sedan när han dog började jag strunta i precis allt och nu får A sota för mina misstag.

Så mycket tankar och att sitta ensam i en lägenhet gör knappast saken bättre. Jag borde bara ta bilen och dra men jag måste ju höra att det är ok först och jag vill nog egentligen åka tidigt i morgon och vara där då istället.
Just nu är det inte så mycket ångest som depression, melankoli.
Jag tar på mig precis allt, känner skam och skuld över allt jag gjort, att jag aldrig kan visa mina lår eftersom de är så söndertrasade. Mina armar är inte så farliga (om man jämför) och det har jag på något sätt accepterat, men kanske känns det bättre att människor tror att det är en så kallad "emo-grej" än att de inser hur allvarligt sjuk jag faktiskt har varit, och fortfarande är, även om jag är på väldigt god bättringsväg!

Tankarna spinner runt snabbare är ljusets hastighet och jag vet varken in eller ut. Jag vill bara vara, kunna slappna av och känna mig trygg!

Dessutom vet jag att jag borde laga middag nu för att inte hamna i en hets-attack, förebygga, äta regelbundet. Jo, men det är fan inte lätt! Mat är en drog för mig, men andra missbrukare kan helt avstå sin drog och därmed frestelsen, det kan ju inte jag. Man måste äta!

Har ont i magen hela tiden och jag vet inte ens varför; stress, ångest?

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Where Is My Mind?

Ibland gör sig min emotionella instabilitet påmind och hela mitt känsloliv blir en enda storm som (för tillfället) aldrig verkar sluta! Igår stängde Telia av min mobil på grund av ett missförstånd, jag trodde att räkningen var betald helt enkelt.
Det enda jag kunde tänka på var att ta livet av mig. Det är mitt svar på allt som går lite snett, i mitt huvud. Det är en automatisk tanke som fortfarande kommer eftersom jag tänkt så i så många år. Jag har tagit kontakt med psyk här i Stockholm och så fort de har fått en remiss kan jag få tid där och det första jag vill ha hjälp med är just att få bort mina katastroftankar och hitta ett bättre sätt att hantera ångesten. Igår var det enda jag kunde göra att ta mina vid behovsmediciner (benzo) och jag hatar att ta de.
A har hjälpt mig att sluta med de eftersom jag har varit beroende av benzo i flera år, och att jag dessutom hade stora doser.

När allt lugnat sig åkte jag och fikade med min lillasyster och när jag kom hem var jag mycket lugnare. Men eftersom älskling är i studion var jag ensam när jag upptäckte det här och jag visste varken in eller ut för tillfället.
Jag vägrar låta mig styras av min BPS och tänker kräva hjälp att bli av med de värsta symtomen och få verktyg som inte är medicinska att hantera ångesten när den blir som värst!

Sedan pratade jag länge med min underbara väninna i telefon (vi har en extra telefon som ligger och skräpar som jag använder just nu) och bara att prata om diverse med henne hjälpte också.
Att jag har ett så bra nätverk av vänner och familj gör också att ångesten blir lättare att hantera.

Annars har jag äntligen köpt en kolsyrepatron till min Sodastream och har i vattenmelon eller gurka i vattnet vilket gör att det fan är godare än om jag hade köpt Ramlösa!
Idag hade jag tänkt att åka till studion och hälsa på älsklingen. Saknar honom varje sekund han inte är med mig! Fast hade jag inte gjort det hade det varit något allvarligt fel.

Nu skall jag försöka hitta en låt jag kan spela på min systers bröllop som är snart. Ingen vet om det än men det får bli min present till henne, måste bara hitta en bra låt att öva in.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Cause and Effect

Idag vaknade jag fan innan tuppen. Har mycket jobbiga drömmar och dessutom är jag ovan att sova ensam i den stora sängen. Så det var bara att gå upp halv sex och sätta på kaffet. Det gör inte så mycket för jag skall hämta älskling idag och köra honom till ett möte och åker hemifrån halv nio.

Jag har blivit bättre på det här med mat, jag har lidit av Anorexi tidigare, sedan Bulimi och nu mest UNS och har tröttnat rejält på skiten. Att skämmas för att man hetsätit så mycket att man inte kan röra sig och dessutom förklara vart alla pengar tagit vägen. Nej tack! Så jag försöker äta regelbundet och de senaste dagarna har jag till och med lagat middag. Något som jag inte gjort på över fem år!
Jag skulle testa att gå till OA, anonyma överätare i söndags men blev förhindrad. Men bara att jag tänker på att göra något åt det är bra.
Men jag måste erkänna att jag kan inte slänga mina kläder i str 34, jag vill kunna, naturligt, komma i de igen!

Sedan har jag försökt ordna upp våran ekonomi och fikade med svärmor igår. Det var riktigt trevligt och även om vi kanske kom på en lite dålig fot i början känns det som att vi bygger upp vår relation nu och det är jätteskönt. Jag har ju trots allt planerat att spendera resten av livet med A och då kommer hon alltid vara en del av det.
Överhuvudtaget känns det som att jag kommer bra överens med hela hans familj, speciellt hans bror som är hur underbar som helst. Och dessutom avgudar mina morföräldrar A, något de inte gjorde med mitt ex, eller mina ex när jag tänker efter.

Även om våra liv inte är enkla försöker jag att fokusera på ljuspunkterna i vardagen och när A mår sämre blir jag per automatik starkare och vice versa. Det är precis så ett bra förhållande skall se ut!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Följ min blogg med Bloglovin

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Never Say Die

Jag har massa tid på mina händer nu eftersom älsklingen jobbar i tre veckor och knappt kommer att vara hemma.
Jag började dagen med kaffe och att läsa lite, just nu läser jag "När Religionen Blir Ond" som starkt rekommenderas. Sedan har jag städat ut en av garderoberna, jag har precis flyttat in hos A och han verkar aldrig någonsin ha slängt en påse så det var bara att ta tag i om mina saker också skall få plats.
Sätta på lite Sabbath och städa, helt underbart.

Jag kanske verkar gammalmodig men jag anser att kvinnan skall ta hand om hemmet, det är nästan så jag blir irriterad när A skall göra något för då blir det inte som jag vill ha det, jag städar på mitt sätt och gör det helst själv eller på mina villkor.

I alla fall har jag haft en lite tuff helg men fick hjälp av våra underbara vänner, kom bort lite, samlade tankarna och fick goda råd. Hade det vart förra året hade jag antagligen hanterat situationen med att skada mig själv istället. Jag har kommit långt och det har jag bland annat A att tacka för men framför allt har jag mig själv att tacka för det. Familj och vänner kan bara stötta en, och man måste ha det stödet, men jobbet kan man bara göra själv!

Vet inte riktigt vad jag skall hitta på idag men något skall ju gå att hitta på i Svea Rikes största stad!

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Ej publicerat

Så, då har man varit i hemstaden sedan i fredags. Hade tänkt att åka hem till Stockholm idag egentligen men eftersom mamma har varit på semester och inte kom hem förrän inatt tänkte jag passa på att umgås med henne idag och åka imorgon istället, pigg och fräsch.

Tyvärr kunde jag inte hyra ut till min kompis som egentligen skulle hyra min lägenhet, jag var just tillräckligt länge men när han inte kunde betala hyran ordentligt sa jag tillslut stopp, mycket tack vare älsklingen. Jag måste lära mig att sätta gränser, att lyssna på andra och att inte göra affärer med vänner.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

When Women Lie

Så var man i hemstaden. Orkade inte sova i min lägenhet så jag sov hos mamma som är på semester. Det är ganska skönt för här finns TV och bredband vilket jag inte har i min lägenhet längre eftersom jag ju har den i några dagar till. Här finns dessutom inga jobbiga minnen av allt självskadebeteende och annan allmän skit som har hänt där.
Men ändå sitter ångesten i bröstet som en djävla parasit som inte vill släppa taget. Den här staden är inte för mig längre, jag har inget förutom min familj att hämta här och de kommer ju aldrig att lämna mig även om jag bor på andra sidan jordklotet.

Saknar min älskling också, att inte vakna och se honom bredvid mig är alltid lika jobbigt men att sakna är ju egentligen inget negativt i sig, förutom för stunden kanske.

Det sista och slutgiltiga som hände här var att en tjej fick mig att flytta in hos henne, hon pratade i telefon med min man (vi var inte ihop än då utan bara väldigt nära vänner) och jag hade sagt redan innan till henne att jag inte ville att hon skulle fortsätta stöta på honom för jag hade fått känslor för honom. Hon lovade att sluta men berättade för honom vad jag sagt och att hon struntade i det. När jag så skulle åka och hälsa på honom (vi hade beslutat oss för att bara vara vänner) så sa hon att "om jag knullade honom skulle jag inte säga något till henne" vilket jag lovade, men det blev inte så att vi bara hade sex utan vi blev faktiskt tillsammans vilket är ganska svårt att dölja för någon man är kombo med så jag ringde och sa det. Efter det slängde hon ut mig och började en hatkampanj mot oss båda, så jag vet inte längre vilka som tror på hennes bullshit och inte. Det var liksom bara droppen!

Det här är inget hatinlägg mot någon, jag skriver bara vad som hände. Men då insåg jag att det finns inget för mig att hämta här, eller jo, min bästa vän är den jag kommer sakna mest men han kan alltid hälsa på oss i Stockholm då han och min man kommer också riktigt bra överens!

Nu har i alla fall jag och en väninna bestämt tjejdag/kväll med massa skämma bort oss själva på torsdag vilket gjorde att ångesten lättade när jag kunde få lite framtidsplaner.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Coming Home

Vaknade halv sex av att älsklingen kom hem från krogen, kunde somna om och vaknade åtta igen. Nu har jag gjort mig i ordning och skall dra och hämta biljäveln från verkstaden och sedan skall jag åka hem till hemstaden och packa ihop det sista från lägenheten innan jag hyr ut den.

Att åka hem ger mig sjuk ångest faktiskt, mår inte alls bra av det men det är inte mycket att göra. Det jobbigaste är att älskling måste stanna i Stockholm och jobba så jag får göra allt själv. Kanske struntar jag i att sova i lägenheten och sover hos mormor och morfar istället. Har en läkartid imorgon och en psyktid på måndag.
Jag hade tänkt att hälsa på en väninna på vägen men bilen pajade och jag får den inte förrän idag, dock så funderar jag ändå på att hälsa på henne. Hon är gravid och jag har hittat världens coolaste hårdrocks-pekbok till hennes dotter. Hennes man är också musiker och nära vän med min ögonsten.

Nej, ingen idé att dröja med att hämta bilen egentligen. Måste bara komma på ett sätt att bli av med trycket i bröstet utan att ta benzo eller värre.

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Arisen From the Ashes

Jag har bloggat mycket förr, men snarare på ett extremt negativt sätt. Jag har vart med om för mycket redan, inläggningar, dödsfall och självdestruktivitet. Nu bryter jag cirkeln, nu börjar jag om på nytt så här är jag;

Jag är en 25-årig tjej som numera bor med min pojkvän i Stockholm men är uppväxt i en småstad på västkusten. Jag lider av Borderline Personlighetsstörning och livet. Ibland känns det så i alla fall. Jag har gått genom eld och vatten för att komma ut på andra sidan, redo att möta nya öden!
Jag har även haft ett extremt allvarligt självskadebeteende med permanenta både ärr och nervskador, ätstörningar (som jag fortfarande tampas med), gjort flera allvarliga självmordsförsök och varit inlagd sammanlagt ett och ett halvt år av mitt liv och jag tänker se till att det inte blir en dag till!

Och det är framför allt just det faktum att jag fortfarande lever och mår bättre för var dag som går som gör att jag vill berätta min historia och dela med mig av hur jag sakta men säkert kommer på fötter igen.

Until then

  • Digg
  • Del.icio.us
  • StumbleUpon
  • Reddit
  • RSS

Om mig

Mitt foto
Stockholm, Sweden
Jag är en 25-årig tjej som lever med Emotionellt Instabil Personlighetsstörning och har mycket i ryggsäcken. Börjar äntligen lära mig att hantera mina problem och tar numera tag i mina problem istället för att ta ut mina problem på mig själv i form av olika självskadebeteenden! Jag bloggar för att jag hoppas andra kan läsa och ta hjälp av min historia